Det kryper i kroppen

Har många gånger tänkt " Åh jag vill också göra så där", när jag läst om hur människor har flyttat för att de vill bo på landet och inte i staden. Jag vill också sitta på verandan och känna gräset under mina fötter, tidigt en morgon när dimman drar sig tillbaka. Jag vill mer, jag skulle vilja jobba utomlands. Jag skulle vilja jobba med inredning, möbler i New York, London eller Venedig/vilken plats som helst i Italien. Då menar jag med möbeltapetseri. Någon gång skulle jag vilja det! Eller drömmer jag bara, är jag en drömmare? Jag vill inte vara en drömmare, utan en person som gör slag i sak. Det gör jag t.ex. i jobbet, driver mig själv framåt, utmanar mig. Men vad är skillnaden? Jag har känt inom mig, att jag skulle vilja utmana mig själv! Jag vill resa till en plats, ensam och inte ha någon reskamrat, för att utmana mig själv och se hur jag reagerar och hanterar saker. Jag har gjort det några gånger men andra har gjort det fler gånger. Jag förstår inte varför jag inte bara gör det. Jag tror att det är så att jag har jobb, lght, arbetat mig in på en plats i arbetslivet, som jag inte vill bli av med. Eller som jag är rädd för att bli av med. Lite "safe" verkar jag vara. Det har nog med min personlighet att göra, men jag är ju inte ensam om att ha en personlighet, det har vi ju alla och med det man har med sig i ryggsäcken. Men det är aldrig för sent att ändra sig. Jag började läsa Italienska, det är jag glad över, och funderar på att repetera detta. Jag tänkte att jag skulle fara till Italien ensam, det är ju det bästa sättet att lära sig. Jag älskar Italien, det är dit mina flesta resor har gått, när det gäller att återvända till en och samma plats, Venedig. Det är också något som jag ofta gör, åker tillbaka till samma platser. Eller platser där jag varit med familjen under tidigare resor i min ungdom. Jag vill bara komma på en idé och sedan följa upp den. Men man får kanske starta upp i liten skala, som att planera in små resor på helgerna. Jag har ofta levt i det förgångna, ofta tänkt tillbaka och har svårt att tänka framåt. Kanske är det det som är problemet, mitt inlärda tänkande? Jag får utmana mig själv i att spräcka den där "safezone" som jag har byggt upp. Men det kryper i kroppen, semestern är på väg, en fjällvandring är inplanerad, några veckor "hemma" och en vecka i aug. där jag inte lagt in ngt än. Ev. spara den till nästa vår och åka till USA, New York. Jag vill dit och fota. En språkkurs i Italienska, repetition och fotokurs, verkar vara två punkter som efter avklarade skulle kunna föra mig framåt. Det behöver ju inte vara så att man måste ge upp allt för att nå en dröm, det ska ju inte vara tvingande att göra något för det, utan det måste ändå vara kopplat till en, som person, sedan får man baka ihop erfarenheter och drömmar och gå dit resultatet pekar, för just den gången. Sedan får man göra om processen och då komma längre. Baby steps, baby steps, är vad det handlar om och långsiktiga planer! I allafall för mig! Ciao!