Att söka jobb är som att ha ett eget företag. Att föra fram sig själv, att sälja in sig! Och man måste vara bra på det!
För 5-6 år sedan var jag arbetslös, var det i några år, från och till. Hade ett stadigt sommar jobb på en turistbyrå samt jobbade extra på sommar, helger och under jul i en blomsteraffär. Det var roliga jobb men man längtade efter den fasta ekonomin. Jag kommer ihåg att jag var frustrerad många gånger och det gick många varv av jobbintervjuer, ivägskickade brev, återkommande svar, uteblivna svar... Det sistnämnda förklarade min handledare på arbetsförmedlingen med att vissa arbetsgivare, när de har den stora högen med ansökningar framför sig, bara hugger en bunt och sen slänger de resten!!! Så så kul är det... Skitdåligt!
Jag har haft eget företag inom möbeltapetsering. Jag gick ekonomisk linje på gymnasiet och fortsatte med hantverksutbildning i Ljusdal/Uddevalla. Det var nyttiga år, jag skötte min bokföring själv, min PR själv. Visade inte bara upp mig i annonser utan stod på hantverkstorget 2 år i rad på dåvarande Vattenfestivalen.
Jag frilansade hos gamla kursare när de hade mer jobb än vad de hann med.
Jag älskade detta! Att åka runt och hjälpa till.
Det och kombinationen att jobba som turistvärdinna på en av Sveriges mest besökta turistbyrå i Siljansbygden gav mig mycket. Glädje, sorg, lycka, kunskap och vänner för livet! Det var i det ögonblicket jag kände att jag ville jobba med människor.
Att hjälpa till är en egenskap jag själv sätter högt. En av mina starka sidor vågar jag säga. Så när jag blev arbetslös så startade jag med att lägga upp mina olika mappar. I dessa skrev jag in vad jag var bra på, vad jag kunde erbjuda, hur jag kunde blivit så bra på vissa saker :) osv. Jag tog fram de sidor jag märkt att automatiskt bara gled in i och tog tag i. Problemlösning tex - vet jag idag är en av mina starkaste egenskaper! Jag gillar att lösa problem, att hjälpa folk till rätta, att göra människor glada. Jag startade "eget", jag startade mitt "jobsökarföretag". Inte officiellt utan bara hemma, i min lägenhet, där var ruljansen i full gång. Där "dammsög" jag datorns jobbsökar sajter, registrerade mig på allt, jag skrev ner allt som passade in på mig (tog från anonser, det de efterfrågade). Jag slängde iväg ansökningar, i början massbrev. Detta visade sig sen inte vara så bra för jag glömde ändra saker i breven och fick såklart inga jobb. Jag blev noggrannare!
Jag var även inskriven hos lokala arbetsförmedlingen och det var ett skämt!! Jag fick aldrig någon hjälp, jag jobbade stenhårt med att hitta på saker jag kunde göra eller jobb jag kunde tänka mig att utbilda mig till. Svetsare, truckförare, lastbilschaufför mm. Jag kände att jag blev motarbetad - pga av att jag var så framåt tror jag, att vara aktiv var inte uppskattat. Då märkte de att jag gjorde allt själv och inte en enda gång fick jag något gott ord på vägen från de! Det jag fick var korkade kommentarer...
"..-nej usch inte ska du bli svetsare. Min son är det och han bor i husvagn på vintrarna, nej fy! .."
"..Lastbilsschaufför? nej, tänkt dig att stå på vintern och lägga kedjor på däcken, nej fy.."
"..Truckförare, ja det kan vi titta på men det får inte bli i Kungsbacka då utan i Mora.." När jag glad senare i konversationen åtekom till detta "..När kan jag gå en kurs då?.." Då skrattade min handledare till och hon sa "..ja det beror på när Göran Persson blir utbytt.." Ja vad säger man...?!
Jag var så arg och förbannad, det var den sista gången jag var där, då sa jag att "..jag mår så dåligt! jag behöver hjälp!.." till svar fick jag "..Ja jag ser det!.."
Till saken hör att jag ville flytta till Göteborg, bort från det lilla "samhället". Bort från all egomentalitet/snementalitet/allaskavaralikamentalitet/har du inte fett med släktingar här i byn så dra mentalitet... eller jag ville bara se något nytt, bara flytta, se något annat!
Jag gav aldrig upp, jag blev arg och jobbade mer med mina ansökningar, jag frågade folk i min närhet om de visste om det fanns något jobb eller någon jag kunde prata med. Jag belv desperat, arg, vansinnig, sur... Tills jag tog mod till mig och ringde antagningsenheten i Göteborg. Jag hade en gammal kursare från Göteborg som jobbat där och fick henne som ref. Jag fick jobbet! :) Det skulle vara i 2 mån högst men jag såg det som en början! Detta ledde till antagningsenheten på ett annat universitet i samma stad vilket senare ledde till ett receptionsjobb på ett privat företag men jag trivdes inte där och sökte mig till universitetet igen och fick jobbet jag har idag.
Jag vet hur det är att vara arbetslös, jag vet hur det är att vara ensammast i världen, jag vet hur det känns att inte kunna resa, inte kunna betala för en lägenhet, jag vet hur det känns att bo i källaren hos sina föräldrar när man är vuxen.
Jag vet även vad jag skulle velat ha när jag var arbetslös - en person som var mig behjälplig, en person som stöttade i jobbsökandet mm
Jag hade och har underbara vänner men en person som bara fokuserade på jobbet och fick mig att tro på mig. Det som jag tycker är arbetsförmedlingens jobb!
Idag hjälper jag gärna till när kompisar söker jobb. Jag har kvar allt material jag samlat på mig och det skickar jag kors o tvärs sen får personerna själva använda det som de vill ha. Idag har jag ett vikariat. Det går ut vid årets slut. Jag är inte nervös för det utan ser det som en utmaning att hoppa på ngt nytt! Kanske flytta, kanske flytta utomlands! Möjligheterna är oänderliga!! :) Visst är det fantastiskt?
Ge inte upp!
Ciao!
