Det kryper i kroppen

Har många gånger tänkt " Åh jag vill också göra så där", när jag läst om hur människor har flyttat för att de vill bo på landet och inte i staden. Jag vill också sitta på verandan och känna gräset under mina fötter, tidigt en morgon när dimman drar sig tillbaka. Jag vill mer, jag skulle vilja jobba utomlands. Jag skulle vilja jobba med inredning, möbler i New York, London eller Venedig/vilken plats som helst i Italien. Då menar jag med möbeltapetseri. Någon gång skulle jag vilja det! Eller drömmer jag bara, är jag en drömmare? Jag vill inte vara en drömmare, utan en person som gör slag i sak. Det gör jag t.ex. i jobbet, driver mig själv framåt, utmanar mig. Men vad är skillnaden? Jag har känt inom mig, att jag skulle vilja utmana mig själv! Jag vill resa till en plats, ensam och inte ha någon reskamrat, för att utmana mig själv och se hur jag reagerar och hanterar saker. Jag har gjort det några gånger men andra har gjort det fler gånger. Jag förstår inte varför jag inte bara gör det. Jag tror att det är så att jag har jobb, lght, arbetat mig in på en plats i arbetslivet, som jag inte vill bli av med. Eller som jag är rädd för att bli av med. Lite "safe" verkar jag vara. Det har nog med min personlighet att göra, men jag är ju inte ensam om att ha en personlighet, det har vi ju alla och med det man har med sig i ryggsäcken. Men det är aldrig för sent att ändra sig. Jag började läsa Italienska, det är jag glad över, och funderar på att repetera detta. Jag tänkte att jag skulle fara till Italien ensam, det är ju det bästa sättet att lära sig. Jag älskar Italien, det är dit mina flesta resor har gått, när det gäller att återvända till en och samma plats, Venedig. Det är också något som jag ofta gör, åker tillbaka till samma platser. Eller platser där jag varit med familjen under tidigare resor i min ungdom. Jag vill bara komma på en idé och sedan följa upp den. Men man får kanske starta upp i liten skala, som att planera in små resor på helgerna. Jag har ofta levt i det förgångna, ofta tänkt tillbaka och har svårt att tänka framåt. Kanske är det det som är problemet, mitt inlärda tänkande? Jag får utmana mig själv i att spräcka den där "safezone" som jag har byggt upp. Men det kryper i kroppen, semestern är på väg, en fjällvandring är inplanerad, några veckor "hemma" och en vecka i aug. där jag inte lagt in ngt än. Ev. spara den till nästa vår och åka till USA, New York. Jag vill dit och fota. En språkkurs i Italienska, repetition och fotokurs, verkar vara två punkter som efter avklarade skulle kunna föra mig framåt. Det behöver ju inte vara så att man måste ge upp allt för att nå en dröm, det ska ju inte vara tvingande att göra något för det, utan det måste ändå vara kopplat till en, som person, sedan får man baka ihop erfarenheter och drömmar och gå dit resultatet pekar, för just den gången. Sedan får man göra om processen och då komma längre. Baby steps, baby steps, är vad det handlar om och långsiktiga planer! I allafall för mig! Ciao!

Våren

Igår tog jag detta foto, så fint! Nu känns det att våren har kommit. I naturen slåss olika nyanser av grönt. Ciao!

Arbetsförmedlingen

I helgen läste jag en artikel där man frågat arbetslösa om hur arbetsförmedlingen hanterar personer. Det fick mig att kastas tillbaka till de dagar och år jag var arbetslös i min födelsestad. Jag fick verkligen ingen hjälp, och det hade jag inte förväntat mig heller men jag jag blev behandlad på ett sätt som jag fortfarande idag inte har smällt. Idag jobbar jag på ett universitet sedan många år tillbaka, och trivs jättebra. När jag var arbetslös och satt och tittade på jobbanonnser så skrev jag ner de yrken som var eftertraktade som svetsare, verktygsmakare, truckkörare, lastbilschaufför, rensa fisk på Island osv. Vid mitt sista besök, innan jag fick napp i staden där jag bor nu (jag var väldigt aktiv på att söka jobb där eftersom jag ville ifrån det illa samhället)så sa jag att jag vet intresserad av att gå utbildningar inom dessa områden. Jag fick till svar: Svetsare - "Näää, min son är svetsare och han bor i husvagn på vintern, vill du verkligen det??" Rensa fisk - "Ah, det är ju mest artonåringar som åker dit och dricker öl för de pengar de tjänar, skulle det vara kul att umgås med de?" Verktygsmakare - kommer inte ihåg svaret nu.. Lastbilschaufför - "..och på vintern ska du ut och sätta på snökedjor på däcken, kallt och ruggigt, vill du verkligen det?.." Truckförare - "Ja! det kan du får en utbildning i!" Blev svaret. Jättebra tänkte jag, "..kan jag få den i min nuvarande stad?" "Näe!" Okej tänkte jag, en kortutbildning i detta och jag kan söka jobb och komma härifrån. Jag kände mig glad :) När vi sedan satt och skrev min handlingsplan så frågade jag, när jag kunde gå denna utbildning. Svaret blev: "Ja, det beror på vad Göran Persson säger i höst" Jag blev så paff, och förbannad! Jag satt där och var högröd i ansiktet och sa att jag mår väldigt dåligt av att vara arbetslös och frågade om jag kunde få göra ngt annat? Då sa hon "jag ser att du mår dåligt, och jag förstår att det känns tråkigt, men vissa arbetgivare tar en hög ur ansökningshögen och spar den men slänger resten.. och det är ju inte bra" Jag fick vind på min glöd och när jag gick därifrån lovade jag mig att jag aldrig skulle gå tillbaka! Sedan hade jag tur och fick jobb! Men då ringde denna människa mig och jag var helt oförberedd på det, på min mobil, och frågade vad jag hade fått för lön!?. Jag fann mig tyvärr inte utan sa det och sedan avslutade hon samtalet och vi la på. Har aldrig hört från tantalonan sedan dess. Till min syster sa hon "Du kommer tillbaka" närhon fick jobb i annan stad.. Jag känner ibland att jag skulle vilja hjälpa arbetssökande med cv, med att ge inspiration mm. Inte vara en jobb-coach, urk! Utan bara vara bredvid och stötta. Jag har skrivit om detta tidgare, även till den lokala tidningen har jag skrivit in en kommentar när ämnet diskuterades. /Ego

Ibland är det svårt att gå framåt. En trappa som visade vägen, vore bra! En c-uppsats ligger och gnager sedan många år, ska man ge upp eller ska man försöka? Ämnet jag hade hittat, efter mycket om och men, är nu kanske gammalt och kanske redan skrivet om. Jag ångrar nu att jag inte la manken till då, då, när jag var mitt i studier. Vad hände? Jag tror jag fick prestationsångest typ. Jag tyckte att alla andra hade så bra ämnen och direkt började jag famla.. Tråkigt tycker jag idag, en halvskriven uppsats som jag så gärna skulle vilja ha klar. Inte bara för att kunna ta ut en examen utan även för att kunna binda ihop säcken. Äh jag ger inte upp..än. Jag ska försöka hitta tillbaka, om inte annat så får jag ändra ämnet igen. Det hjälper att sitta och spåna för några ämnen har redan dykt upp :) Ciao!